Wir spielen allein

Jag och Anders hade pratat om att åka och titta på något övergivet ställe och Anders kom med förslaget att åka till sjukhuskomplexet Beelitz-Heilstätten. Byggt 1898, och fungerade som ett sanatorium för män och kvinnor. Under 1916 låg Hitler och förde oväsen (överläkaren kallade honom tydligen för gaphalsen…) efter att ha blivit skjuten under första världskriget. Sedan tog Sovjetunionen över och använde Beelitz som militärsjukhus fram till 1995, sedan övergav de allting.

Allting verkligen, för när vi anlände till Beelitz-Heilstätten var tågstationen övergiven, huset bredvid också, vi såg en stor industri länge bort. Även den övergiven läste jag senare.

När vi kommit fram till huset, vilket vi trodde var det som utgjorde hela Beelitz, blev vi förvånade över hur stort det var. Vi bestämde oss för att gå en sväng i den gamla trädgården och titta på de gamla resterna av långhus, vilka jag sedan läste om och såg på bild, och som visade sig vara öppna hus för luftning av patienter.

Här är det första huset vi gick in i, Frauensanatorium. Såhär såg det ut under glansdagarna.

Sedan människorna övergett sin konstruktion hade naturen börjat bygga om.

Entréns handtag var av, men vi gick glatt in ändå. Väl inne kände jag att jag inte alls är, på långa vägar, så modig som jag ansett mig vara. Jag knackade lite på det enda dörrparet innanför huvudporten och sa “Hallå i stugan? Nu kommer vi in…”, för att inte skrämma något oförberett spöke. Man vill ju att de ska ha hunnit gjort sig osynliga så man slipper veta att de hänger i klasar bakom ens rygg.

Korridorerna var klädda i dunkelt ljus, trots att vi varit noga med att vara där då dagsljuset skulle vara till hjälp för svaga nerver och ljuskrävande kameror. Många av bilderna är, på grund av ljusbrist, väldigt korniga. Ni får ha överseende och klicka dem stora och fina ändå.

Vi började smyga runt och titta i alla de olika rummen, vilka mestadels gapade tomma och tysta och med högar av flagnad färg på golven. Alla hade de galler för fönstren.

Man kunde se spår av andra, utspridda som om någon hade gått före oss och placerat ut dem för att ge mig tillfällen att ta bättre bilder. Tackar.
. Tapeterna i alla de flesta rummen hade börjat få känna av gravitation och fukt, och slokade som stora blad.

Det var en väldigt rå och kall dag, fuktigt och med ett kallt soldis. Det syns så väl på den här bilden hurdan temperaturen var. Bilder jag sett från Beelitz är ofta tagna på sommaren eller under vintern då snön ligger som ett fint täcke över alla byggnaderna. Kraset av glas och färg under våra fötter ackompanjerades bara av ett oändligt droppande från olika rum och olika höjder.

En likadan tapet som farmor och farfar hade i sitt sovrum fanns kvar runt en lysknapp, det gjorde att rummet på något sätt fick mer av en historia.

Såhär såg de flesta korridorer ut, i alla fall de bra som hade en ljuskälla längst bort. Många hade inte det. Det första huset gav mig i alla fall inte några dåliga vibbar, jag var mest frusen och lite nervös.

Ett rum hade kvar sina gardiner och den gula väggfärgen spred ett rätt så varmt ljus. Hade det inte varit för taket hade jag kunnat tänka mig att befinna mig i det flera minuter.

Små tentakler stack ut ur väggarna på vissa ställen. Det var svårt att få en uppfattning om vad som var hur gammalt. Det var väldigt blandat. Vissa saker verkade relativt nya, andra såg verkligen ut som om de var från 1800-talet. Vilket de också var.

Min passion för det kyrilliska alfabetet fick näring av de vackra anslagstavlorna, Anders anklagade mig för att ha funnit ett paradis av övergivenhet- och ryskhetporr. Vilket absolut inte var sant! …

När vi kommit fram till ena sidan av huset fann vi, vad jag tolkade som en matsal, helt utan egentliga bevis. Men efter granskande av gamla bilder så verkar mina intuitioner ha varit helt riktiga. Det droppade något från taket, det regnade inte ute, men ständigt detta droppande. Det luktade osunt av vattnet, jag tänkte mig att det innehöll asbest och gamla kemikalier och mediciner.

Den lilla ensamma stolen var så rar och stod där helt still bland löven och lövsörjan på golvet. Rummen bredvid det här stora rummet var ganska intressanta, men ett av dem hade liksom en liten hall som var svartare än döden. Därför förstod jag att döden bodde i mörkret, för att lura på alla de som ville in i det ljusa rummet där bakom. Jag gick snabbt därifrån under högljutt klagande över dödsmörker till Anders.

Det här var på andra våningen, där kom ljuset in lite bättre. Dörrarna hade blivit rastlösa och flyttat om sig lite efter smak. Ledningar hade böjt ned sig som mintgröna lianer.

En tapet hade fångats i flykten av ett missunnsamt fönster.

Vi såg ett underligt redskap, som verkade vara en hybrid av någon form av köksredskap/tortyrredskap.

Jag undrar varför de hade tapetserat med gamla tidningar. Inte så att det kan ha varit för värmen eller estetikens skull. Eller jo, kanske som isolering?

En karta låg och frös helt ensam på golvet i ett kalt rum. Jag gav den uppmärksamheten den gjort sig förtjänt av med sina fina färger och bokstäver.

Trapporna var många och långa. Anders verkade ha en rädsla för att ramla igenom vissa golv och när vi gick ut på en lång balkong, jag kände mig aldrig otrygg rent arkitektoniskt. Jag var istället nervös för att störa någon som skulle ligga och sova i något av rummen, då vi fann bevis på att det förekommit. Jag kommer ihåg att det luktade insulin i den där trappen och jag var, för en gångs skull, helt oskyldig. Intressant att det fanns lukter kvar i olika rum där.

Husen kändes så underligt bekanta då jag tyckte att de påminde om Krylbo järnvägsstation, de är visserligen från samma tid så det är inte så konstigt. Kvinnosanatoriumhuset var större än vad det verkat från framsidan.

När vi undersökt alla våningar, inklusive en mycket mörk och tveksam takvåning med snett tak, som på vissa ställen hade hål och andra oangelägenheter, gick vi vidare. Vi tittade ner i det underjordiska systemet av tunnlar, vilka såklart, liksom husen, bestod till en oroväckande stor del av duschrum klädda i kakel. Det andra huset hade en stor sal, vilken såklart intresserade oss.

Jag fick en plötslig obehagskänsla så fort vi gått innanför dörrarna. Jag har ingen aning om varför. Väl inne vid den stora salen visade det sig ha varit ett stort kök.

Kåporna till spisarna fanns fortfarande kvar, på golvet hade de spridit ut sina rötter ned mot avloppet. Jag hittade en liten samling av gamla koppar, vilka skyggt hade samlat sig i en liten hop i ett hörn. Stora rum, helkaklade de också, låg i anslutning till köket. Det droppade och kluckade dovt i dem.

Vi klättrade upp i trapphuset till andra våningen, den ingav ännu mer obehag i mig. Jag kom på mig själv med att ständigt kolla mig över axeln och prata extra högt med Anders.

När vi gått en bit in i korridoren så hörde vi en hög smäll nedifrån och röster. Säkert andra utforskare av området, men jag blev skiträdd och höll på att dö. Anders verkade helt oberörd.

Anders hittade en fin gammal tidning till sitt försvar och fick mig att ägna mig åt den istället för att gnälla över otäckheter och dåliga vibbar av hus nummer två.

Min fascination för nyckelhål blev inte riktigt tillfredsställd, de verkar mest ha kört med tjocka reglar (Från utsidan…) och nyckelhål som…fallit av.

På tredje våningen hittade jag WII WII WIII (skräckfilmsstråkar): spökbajs! Det bästa är att jag hittade det, skrattade en massa, och gick sedan vidare. Sen grämde jag mig resten av tiden vi utforskade de andra husen, och blev till slut tvungen att säga åt Anders att vi inte kunde åka därifrån förrän jag hade fått fota spökbajset! Han blev dock föga förvånad och sa att han redan misstänkt att det var så och följde snällt med mig när jag gick tillbaka in till den lilla belamrade, men väl använda, toaletten. Värt!

Bland alla tusentals dusch- och badrum fann vi ett extra fint.

Jag undrar om det kan vara någon form av tvättar för kläder och liknande. De ser för små ut för att rymma människor, även om kvinnor var extra små och sköra på den tiden.

En underlig tratt fanns där också. Jag undrar vad dess funktion varit.

Anders fann en liten moderiktig dockborste. Tur att vi inte fann dockor, då hade jag vänt och åkt hem på en gång.

Vi gick ner en våning och såg oss omkring där, efter att nästan ha fastnat mellan räcket och dörren.

En spökig spökgardin hängde och verkade lite förmer och lite mer spök än resten av inredningen i ett av rummen.

På det blöta golvet i ett annat rum låg någon form av tabell, vilken jag inte förstod något av, som en matta. Ryskspråkiga läsare av min blogg (Vera) får gärna översätta alla ryska saker jag fann och lite genant ivrigt fotade.

En av de många godismönstrade skorstenarna tittade in genom ett halvnaket fönster.

En klassisk sjukhusdörr med fönster i, stod på glänt i ett rum. Jag fotade rätt lite rum såg jag när jag gick igenom alla bilderna. Jag intresserar mig alltid mest för små detaljer men rätt sällan för den stora helheten. Jag tänker alltid  “men jag kommer ju ihåg hur det såg ut” vilket jag också gör, men det gör ju inte alla de som aldrig var med. Jag måste komma ihåg att tänka på det nästa gång jag besöker spöksjukhus i Tyskland.

Som sig bör på ett sjukhus: gummihandskar serverade på bricka.

Man skulle kunna tro att man frestades att dra med handen efter väggarna för att riva loss all flagnande färg. Så var det inte alls. Jag kände överlag en stor respekt för husen och ville inte (för)störa något. Jag ville inte gärna ta i något heller, jag inbillade mig att allting hade som en giftig hinna, eftersom det giftiga asbest/kemikalie-vattnet dunstat runt omkring i alla rum under sommaren, och dessutom verkade tränga fram genom väggar, golv och tak. Jag som annars är mycket liberalt inställd till bakterier och att ta i saker.

Kastrullen stod bara där och solade sig i tomheten i ett rum.

Jag är ganska nyfiken på vad som står på det här papperet också, är det någon form av patientkallelse eller en del av en journal?

En av de tusen toaletter vi fann, bland alla de tusen duschrummen. Ett säkert kort till dålig stämning är att bygga många stora hus med en miljon duschrum i.

Det här har jag ingen aning om vad det är… Förutom skrämmande. Det var i en del av det tredje huset vi var in i. Om det andra huset väckte obehagskänslor i mig, ofta för att jag inte riktigt förstod en del rums syfte, så var det inget mot hus nummer tre. Det var konstiga korridorer mellan rum, vilka i sin tur var fyllda med elektronik, sladdar och kontrollpaneler. Det här kaklade båset stod mitt i ett större rum, som hade en gång från sig till ett annat, helt svart rum som jag blev rädd bara av att vara i närheten av.

Jag ogillar verkligen rum som jag inte förstår mig på varför de finns och vad de har använts till. Speciellt på gamla sjukhus. Vi vet ju alla vad som försiggick där förr.

På ett skåp fyllt med spakar, lampor och proppar och knappar fann jag ett handskrivet och rostfläckat schema. Jag tycker om handskrivet. När vi började frysa och lämnat det olustiga tredje huset, vilket också hade en stor sal, med ett litet rum och något som liknade en biljettlucka, på nedervåningen. Jag undrar vad det var.

I rummet intill flöt det vatten på golvet och en liten rännil rann ned för en vägg och det droppade högt i ett hörn. Mitt på golvet stod en jättelång och stor byråliknande möbel, helt i plåt och med massor av luckor och lådor på alla sidor. Ingen aning om vad det kan ha använts till. Vid det här laget hade min kamera börjat gnälla över låg batterinivå, så jag snålade med att knäppa kort. Vi gick aldrig till de andra våningarna i det huset, det var för mörka rum.

När vi gått ut på vägen, som ledde fram till det här huset, så sa vi båda att vi ju kunde titta lite i det här lilla huset. Det hade en fin fris som slingrade sig runt ingången. En gång i tiden var det ett vackert Art Deco-hus, antagligen uppfört strax före eller efter andra världskriget, ja, runt den tiden iaf. Vår förvåning var kolossal när vi klev in och möttes av en mörk och oändlig korridor. Vi såg verkligen inte något slut på den… Ett gammalt hisschakt fanns att beskåda, med gammal ranglig hiss och allt. När vi gått en bit i nedre korridoren så tittade vi åt höger, och fann där en lika lång korridor som den vi gick på. Vilket vi absolut aldrig kunnat föreställa oss… det såg ju ut att vara ett litet hus! (måste varit byggt i spökkubikmeter)

Huset var helt enormt stort, minst tre gånger så stort som de tidigare husen vi varit i. Och de var ju stora… Vi gick in till vad som verkade vara någon form av hall, ungefärligen på mitten av huset. Vi gick ut genom dörrarna för att se oss omkring och försöka få en uppfattning om husets struktur och omfattning.

Det var enormt! Det bara fortsatte åt alla olika håll på samma gång. Det var det gamla kirurghuset, såhär såg det ut när det var nytt. Vi gick in och vi ut och vi gick runt och tittade på det. Det var så sjukt stort!

En liten del av baksidan, såhär såg det ut förr, jag försökte inte ens fota något övergripande, det var för stort...

Jag blev intresserad av vad det här kunde ha varit, såhär såg det ut förut, men tänkte att det säkert också varit stora vädringsrum för patienter med Tuberkulos, så som sanatorium ofta mestadels bestod av. Det visade sig inte alls vara det. Det var stora operationssalar, vilken den längst till vänster innehöll något av det otäckaste jag sett på länge. Man kan bara skymta det från min korta synvinkel. Här är en bild som en annan knäppt från rummet. Åh! Det är som om de har haft en enorm laserlampa och grillat folk till kol på britsen under! Fantastiskt. Jag önskar verkligen att vi hade gått in och undersökt rummen…

Och, ja, om tredje huset ingav mer känslor av obehag än det andra huset, så tog det här huset priset i obehag. Korridorerna var mörka och dystra, och alldeles för långa. Massor av underliga duschrum i det huset också, men framför allt så många dunkla rum som jag var livrädd för att gå in i. Det droppade inget i huset, det var helt tyst och stilla. Men alla vinklar och vrår blängde ogästvänligt på mig och jag såg mig ständigt omkring och sprang snabbt mellan rummen för att inte stanna för länge i något.

Av uppenbara skäl stannade vi inte många sekunder i Aphex Twin-gubbens rum…

Det fanns ju i alla fall lite hemtrevliga ej spökiga gardiner där. (…)

Papper låg på golven, är det någon form av formulär? Jag plockade med mig det hem.

Mitt framför en vägg, i ett orange rum på bottenvåningen (vi gick som sagt aldrig upp till operationssalarna, tyvärr, tror att man även kan ha hittat likdräneringsbritsen som jag sett foton på…åh, varför gick vi inte upp för!?), fann vi att någon ställt fram en stol. På väggen fanns en bild av Saturnus, i ögonhöjd för någon som är ungefär 10 cm längre än jag. Men, en ska ju inte fördöma en idé en inte provat ännu.

Vi lämnade Beelitz med kurrande magar och åkte in tillbaka till Berlin och drack öl som sig bör, men jag minns det fortfarande som väldigt vackert i alla husen. Lite sorgligt att det bara står och förfaller, men samtidigt är det ju vackert då med.