Sista dagen i Riga och det verkade som om de hade helgväder. Liksom när vi kom, på söndagen, var det sjukt fuktigt och regntunga moln svävade hotfullt omkring oss. Fredag och dags för oväder hela helgen tydligen.Vi tog en taxi till anatomiutställningen.
Här står det lite mer att läsa om utställningen, vilken utgörs av Jacob Prīmanis ihärdiga samlande på allt han kom över vilket kunde vara användbart som studiematerial. Klockan prick 10.00 kom vi dit och klev in. Dörren knarrade och den lilla tanten som satt ensam på hela nedre plan såg oss och ringde till en annan liten tanten.
Ingången var mycket fin. Allting var visserligen fint där, stora tjocka väggar och sådär lagom slitet så att färgen flagnade lite här och var för att inge en bra och kuslig atmosfär. Som sig bör när man har människor och djur konserverade på burk.
Trappan vilken verkade gå upp till utställningen. Massor av gubbar. Och lite mer gubbar. Säkert viktiga allihopa.
Medan vi väntade passade jag på att fota omgivningen. Det verkade vara en skola eftersom jag lokaliserade klassrum och olika lärarkontor i korridorerna.
Efter en kvart kom vår tant ner och såg lite ledsen och ursäktande ut. Hon förklarade för oss att hon bara var sekreterare på skolan och att alla lärare hade semester. De skulle komma tillbaka vid början av terminen. Hon hade inte nyckeln till rummen med utställningen i och kunde inte hjälpa oss in till den, hon kunde inget om utställningen heller. Även om vi sa att vi inte behövde någon guidad visning så kunde vi såklart inte komma in dit. Vi blev besvikna, speciellt jag som sett fram mot anatomiutställningen sen vi landat i Riga. Då uppenbarade sig en liten…hm.., oskyldig chans. I språkförbistringen som skedde missuppfattade hon oss när vi svarade ja på hennes fråga om vi var studenter. Hon trodde att vi var läkarstudenter och vi ska väl kanske inte emot henne när vi förstod att detta skulle ge oss en chans att få se oss omkring i den vackra byggnaden. Hon förklarade att om vi satte på oss läkarrockarna alla studenter där brukade ha, så kunde hon visa oss några klassrum i alla fall. Vi lovade att lägga in goda ord för skolan när vi kom tillbaka till Stockholm. Så nu gör jag det.
Läkarstudent Waern får här av sekreteraren mycket viktig information vilken kommer komma till användning under kommande anatomikurser. Emellanåt gned sig Läk. Stud. Waern om hakan lite eftertänksamt. Läk. Stud. Albertsson ägnade sig åt fotodokumentation av denna anatomiskola i öst, för att visa under höstens kommande föreläsningar.
En av korridorerna med skåp där burkar vilka innehöll olika sorters djur, kroppsdelar och människor, förvarades. Så om du tycker att sådant är obehagligt borde du sluta läsa nu. Här nedan: grisar.
Två människohjärtan, torkade och bevarade. Som alltid när man tittar på delar av människor känner man inte alls igen sig. Ser mitt hjärta verkligen ut sådär?
En liten människa och dess moderkaka.
Trillingar. Man undrar lite varifrån de kommer och hur längesedan de lades i en burk för att överleva oss andra. Eller i alla fall för att finnas till längre än oss andra. Allting såg så gammalt ut, och Prīmanis som ägnat sitt liv åt att samla på sig allt hade troligtvis börjat samla runt 1920. De här tre små kan alltså vara runt 90 år om de var nyss lagda i sin burk när han fick tag i dem vill säga. Han kan ju ha köpt dem från en annan samlare eller skola där de funnits mycket längre än så. Hur kom han över de här?
Ryggrad med bröstkorg och ryggrad.
På skylten: “Foster med embryopåse”. Människa i sitt ägg. Liksom inkapslad i tid och rum i sin påse i sin behållare i sitt skåp på en skola.
Hjärna. Någon får gärna förklara för mig hur det där gått till, avlägsnandet av den grå smeten som är vi, och vad det är som är kvar. Nerver? Blodkärl?
Små, men gamla, människor i olika stadium av utveckling.
Den här gjorde mig lite illa till mods. Han ser så levande ut, man ser till och med de små blodkärlen på huvudet. De små tårna och handen han håller för näsan liksom för att hindra en nys.
Sekreteraren gick med oss och var väldigt vänlig och snäll, ursäktade sig gång på gång för att vi inte fick se utställningen och för att hon inte hade någon nyckel. Vi förklarade för henne att vi var mycket tacksamma ändå över att hon tog sig tid att visa oss runt. Jag har alltid ogillat känslan av när människor är ursäktande över att de själva tycker att de har en lägre rang och status än en själv.
Hon visade oss ett av klassrummen. Det var så gammaldags och fint. Väl där fick jag syn på någon i hörnet av rummet.
Någon som hängde i sin glasbur. Med en inlagd arm som enda sällskap. Jag stod länge och tittade på honom. Det såg så våldsamt ut att vara upphängd i en tjock bult vilken dragits genom ens käke.
Han verkade skalad, flådd, eftersom det gick att se hans muskler så väl. Hans fingrar skrämde mig och hans navel gjorde honom väldigt mänsklig. Jag blir alltid så nyfiken på människorna bakom de medicinska objekten. Vem var den torkade mannen? Hur gammal var han när han hängts upp för drömlös sömn och beskådning i sin glasbur? När hängdes han upp? Hur länge kommer han hänga där?
Ett skåp med hjärnor fanns i klassrummet. Konserverade personligheter.
En grå massa. Som tofu har jag hört, känns konstigt att det är jag som är en sån där. Hjärnan, vars blogg du läser, hjärnan som är jag, vilken bärs runt i min kropp. Det är en konstig tanke. Och det är konstigt brutalt att se hjärnan exponerad på ett sådant sätt, att se en död människas ansiktsdrag. Det ser ut som om denne har mardrömmar eller håller andan.
Vi gick därifrån nöjda ändå. Bättre att ha dragit en lögn och fått sett lite, än vänt och åkt hem utan att fått se något. Men det är helt klart värt ett till besök, för att få se den stora utställningen.