Snart är jag klar med årsbokslutet, det firar jag med att äta torkade fikon och dela med mig av de saker som fascinerat mig mest senaste veckan!
1.
En dokumentär om Centralia – den kusliga staden som har en evig eld under sig och som är så farlig, då man kan ramla ner genom marken och brinna upp, att nästan alla invånare flyttat därifrån. Den kallas för “helvetet på jorden” på grund av elden under marken, det som brinner är alltså ett stort underjordiskt nät av gamla gruvgångar, fulla med kol – som i sin tur är ett utmärkt bränsle. Jag skrev om Centralia förut, i det här inlägget om slukhål.
Här är dokumentären. (ok, den är lite trist…)
2.
Den här bilden från Mars, där vi kan ses på himlen. Jorden ser ut som en fin stjärna.
3.
Den här inzoomningen som får mig att inse hur fantastisk teknik människan besitter. Samt att om jag besatt denna teknik skulle jag aldrig ägna mig åt någonting annat än att sitta och zooma in allt i min närhet. Vad du tittar på är alltså ett litet inzoomat kräftdjur – som har en alg på sig – som har en bakterie på sig!
4.
Vilket för in oss på nästa fascinerande grej: algen som ser ut som en platta här ovanför på , den plattan som bakterien ligger och söndagslatar sig på, den algen heter kiselalg, eller diatome. De är jättevackra, de ser ut som något som finns i kalejdoskop.
5.
… folk under den Viktorianska eran, ca 1830-1900, tyckte också att de var fina, så pass fina att de gjorde konst av dem! Mikroskopisk konst. tillverkad av diatoméer som konstnären placerar i vackra geometriska eller blomliknande mönster.Man sparade dem sen på såna här små glasskivor:
Och kunde sen njuta av den pyttelilla konsten med ett sånt här tjusigt mikroskop:
Här är några olika små, små konstverk:
7.
Och nu något lite mindre bildskönt, men ändå lika intressant: Towers of Silence.
Eller Dakhmas. Det är en slags luftbegravning som sker i stora torn, avsedda för ändamålet. De används främst i Iran och Indien av Zoroastrister (religiös tro: Zoroastrism) och går till såhär: eftersom deras tro anser döda kroppar som orena, en dödsdemon tar kroppen i besittning när någon har dött och kommer att förorena så gott som allt den kommer i kontakt med. Även elden och jorden (som många andra religioner anser rena eller åtminstone vara ett bra begravningssätt). Så, för att kroppen ska kunna begravas på ett så pass säkert sätt som möjligt (så att ingen besmittas med dödsdemomnen) har Zoroastristerna byggt särskilda begravningsbyggnader; ett slags torn med olika inre cirkelformationer där man kan lägga sina döda. Kropparna av män är placerade runt den yttre ringen, kvinnor i den andra cirkeln, och barn i den innersta ringen. Såhär ser de ut:
Eller såhär:
Där, i tornet, i solens strålar och där gamar och andra insekter och fåglar, kan de döda kropparna tas om hand på ett så säkert sätt som är möjligt. Det som blir kvar är ben, blekta och torkade av sol och vind, vilket kan ta upp till ett år per kropp. Dessa spolas sedan, ihop med regnvatten och kalk, igenom olika sorters filtreringssystem och sedan slutligen ut till havs – begravningen är då helt klar. Kroppen är avdemoniserad och renad och nästan helt borta.
Såklart fick man bygga dessa tystnadens torn en bra bit från städer och civilisation, oftast ute i djungeln eller i öknen eller uppe på berg.
Nu kommer lite bilder på hur det ser ut, vilket man kan låta bli att titta på om man tycker att döden och kroppar som inte längre lever är läskiga. (Jag gjorde bilderna nästan svartvita, eftersom vi alla vet att död blir lite mindre otäck om den inte är i färg.)
Jag tycker att även om det kanske inte är så trevligt att titta på, men det är ju ändå inte meningen, ingen annan än speciella religiösa personer får gå till tornen, så är det en rätt fin idé. Inte för att jag håller med om att kroppen blir oren av att dö, men rent vetenskapligt så blir den ju oftast en bakteriernas kalas.
Jag gillar inte kremering, så som är kutym i vår kultur, eftersom kroppen blir till helt död aska och det känns som om den inte återgår till kretsloppet. Det blir liksom dubbelt dött – död materia som bara är inkapslad i en död urna. Att begravas som en kropp, oavsett om det är i en kista, rätt ner i jorden eller via ett torn, så blir man något som förmultnar och tas omhand av naturens olika djur och väder och vind och jord. Det känns som att kroppen kan återvända tillbaka till det allting är gjort av. Så, jag gillar tystnadens torn, man kan ha en minneslund för personen i fråga sen eller något annat märke att gå till om man vill det, medan det som är kvar av denne har återgått till naturen igen.
Så, hoppas ingen blev äcklad av det där, döden är inte något konstigt eller äckligt, den bara är. Man får tänka på mikroskopisk konst istället om man vill tänka på något man tycker är vackert!