Just nu ligger jag i mitt flickrum, Dalälven stryker förbi precis bortom vägen, det finns snö kvar utanför fönstret. Det är en sån där märklig dag då man känner att man rest både i mil och i år. Jag har grävt i det förflutna sen jag vaknade, hela dagen har jag grävt, ända hit till sängen som jag sovit i sen jag var fem. Nyss gick jag igenom mina örngott från åttiotalet, de är vita med blå och grå bär på, sen kom jag till blandbanden från mitten av nittiotalet. När jag gör detta och sitter i det här rummet och det är natt, skulle det lika gärna kunna vara 1997 och rummet lösryckt från tiden. Det är en tidskapsel. Jag tycker om det i några timmar, sen trycker rummet ihop en och gör en liten. Nostalgi är som för söta bakverk, det står en snart upp i halsen och svetten bryter ut. Nyss öppnade jag fönstret för att släppa in kylig luft och syre. Det luktar som det alltid gjort här inne, trots det öppna fönstret. Dom självlysande stjärnorna i taket sitter kvar, känslan av oplanerad och skrämmande framtid sitter i de bladgröna väggarna. Jag är så glad att jag lämnat den kvar här. Jag borde lämna hela den här dagen kvar här, förutom tågresan. Tågresor upp genom Sverige och in i skogarna från det förskräckligt platta slätterna är mina favoritresor.
Imorgon ska jag köra ensam vart jag vill, fotografera den frostiga naturen och sen bjuda in mig själv på fikabröd och te hos de jag saknat.
