Ibland får jag frågan varför jag har på mig min folkdräkt, av de som bara inte direkt avskriver mig som en dalatok. Det enkla svaret är (samma svar som för alla finklänningar jag har): för att jag känner mig vacker i den.
Det mer djupgående svaret är: dels såklart för att jag känner mig vacker i den, men också för att det är ett arvegods från min farmor. Det finns massor av foton på henne när hon har på sig den, och när jag är en liten flicka. Det är så jag minns mina midsomrar: Sollerön, farmor som dansar runt stången med mig i folkdräkt, glass och att lorta ner sig själv i diket vid fäboden. När jag har folkdräkten på mig så känner jag mig närmare henne. Hon lever inte längre, men när jag snörar på mig klänningslivet, knäpper alla små knappar och hyskor så vet jag att hon gjort detsamma, med samma kläder. Och det är det närmsta jag kan komma henne nu. Men folkdräkten sätter också in mig i ett sammanhang, människor har haft folkdräkter länge, just folkärnadräkten har andra kvinnor som kommit därifrån jag kommer, haft på sig. Det är en historisk klädsel och jag känner att jag blir en länk av många. Den liksom förankrar mig i tiden. Både i dåtid och framtid. Jag hoppas att min dotter, om jag nu får någon, kommer vilja använda min folkdräkt.
Plus att en folkdräkt också är ett vackert hantverk. Någon har suttit och vävt tyget, sytt varje söm för hand och broderat väskan och capen. Någon har beställt den här dräkten och fått sina mått tagna. Det är ett väldigt intrikat mönster av veckat tyg på ärmarna, och jag brukar granska det och tänka på att hon, denna någon, arbetat med att vecka det helt perfekt. Vävnad, sömnad och broderi som alltid varit ett underskattat kvinnogöra, och är fortfarande underskattat. Men någon har lagt så otroligt många timmar på att göra min dräkt, och det gör den till det finaste och mest värdefulla klädseln jag äger, även om den inte skulle ha någon personlig historia för mig.
