Jag har under det senaste året blandat in ögon allt mer i min konst och i mitt skrivande, troligtvis för att mina egna är i sånt dåligt skick just nu pga diabetesen och måste laseropereras för att lagas. Tråkigt och jobbigt. Och smärtsamt, men vissa saker måste ju som bekant göras. Jag antar att oron över min syn och ovissheten inför ögonsituationen har påverkat mig mycket mer än jag trott. Jag har inte ens reflekterat över ögonintresset förrän en bekant nämnde det förra veckan.
Var på Medelhavsmuseet i fredags, (mitt första museibesök det här året – det var helt underbart. Som en dröm. Jag har saknat att gå runt och se på vackra ting, på vacker konst, så mycket. Visade det sig, jag blev själv förvånad över hur glad jag blev av att bara strosa runt där, nästan helt ensam i de vackra lokalerna.) där köpte jag ett fint halsband med Ras öga, vilket sedan försvann mystiskt när jag kom hem. Troligtvis ren klantighet, alternativt en nyfiken 2-årings små klåfingriga labbar, men vi kan ju se det som ett ögonoffer och hoppas på att Ra blir nöjd över min gåva och hjälper mina ögon att läka.
Nåväl, manuset till min nästa roman fokuserar mycket på ögon, eller snarare ett speciellt öga, skulle vilja utveckla det mer, men kan inte för då avslöjar jag för mycket av handlingen. Så ni får väl använda fantasin – det gjorde jag. Ögon är såklart ett vanligt tema när det kommer till skräckgenren, säkert för att människor är instinktivt rädda om ögonen. De är så känsliga och oskyddade, bara tanken på att något skulle skada dem gör att man mår dåligt. Men det finns alltid nya infallsvinklar på saker, så det kommer inte bli nån tortyrskräck. Dels för att jag själv är helt ointresserad av sånt och dels för att det är… lite för enkla poäng att plocka och då blir det tråkigt. Varför göra det lätt för sig när man kan göra saker konstigt, tänker jag.
Det är så märkligt med bokskrivande, just nu håller Benkvarnen på att lanseras, samtidigt som jag redan är år in i framtiden och jobbar på ett manus som kommer bli en färdig bok om… ja, ingen vet hur länge eftersom allting är helt bakochfram det här året, och kanske även året efter det. Undrar om läsare tänker på sånt? Att medan de läser en bok så är författaren troligtvis redan några år fram i tiden med sitt skrivande. Kommer kännas konstigt att börja marknadsföra och svara på frågor om Benkvarnen sen när den kommer ut (i november tippar jag) och jag är ännu längre in i nästa projekt. Å andra sidan känns det ju skönt att vara i framtiden och slippa samtiden, för den är ju sämst.
För att fortsätta på ögonspåret: här under är en teckning jag arbetet på i några veckor, förlagan var ett vackert foto jag såg på Tumblr precis innan jag skulle sova: en skog med en fullmåne i, vilket jag sedan drömde om – med undantaget att det inte var en måne i skogen längre. (Ja, det är en medveten strategi att ligga i sängen och titta på konst precis innan jag somnar, jag tycker att ens drömmar blir mycket bättre och livfulla av det.) Jag blev nöjd med den. Att komma på hur man arbetar bäst med tusch är lite knepigt, men nu börjar jag få kläm på det. Är så van att arbeta med akvarell – där vattnet och färgen gör som de vill och man får jobba med det som utgångspunkt. Med tusch är allt så precist, man bestämmer allt, ner till varenda lilla prick. Och många prickar blir det. Otippat rofyllt att sitta och pricka, har lyssnat på poddar och ätit popcorn och prickat mig igenom kvällarna senaste tiden. En trevlig höstsyssla.
