“Inspiration is a word used by people who aren’t really doing anything. I go into my office every day that I’m in Brighton and work. Whether I feel like it or not is irrelevant.”
– Nick Cave
Jag brukar tänka på det där när jag läser i författargrupper om hur folk pratar om inspiration och kreativitet som nåt magiskt man måste fånga eller åka till en liten stuga på Österlen för att finna. Annars går det inte att skriva en bok…
Jag är mer inne på Caves bana: sluta skriv om inspiration – sätt dig ner och jobba istället för att skriva på nätet att du skriver. Slit, bli trött, harva på, frigör tid, vänd ut och in på dig, jobba ännu mer, sen lite till och efter massor av timmar har du ett manus. Det blir inte mer magiskt än så.
Det känns som om många tror att författare är nån som lyckas fånga inspiration och så vips har dom en helt färdig bok i handen. Den där märkliga inspirationsromantiseringen av skapande förminskar allt hårt arbete som faktiskt ligger bakom ett manus.
Egentligen är det samma sak med att måla och teckna, folk påpekar att nån har talang för att måla och glömmer bort hur många tusentals timmar av träning, nötande, misslyckade fula tavlor och teckningar som ligger bakom ETT bra konstverk.
Det går att skriva en mil text om det här romantiserandet av den skapande människan. Visst du behöver talang, men lika mycket behöver du bra idéer, envishet, självförtroende och hårt arbete. Det är ett hantverk, nåt man lör sig.
Och det är bäst att inte tro på alla: “Jag fick sån inspiration när jag var i Provence och drack vin på en gård från medeltiden, den månaden skrev jag min debutbok och den sålde 60 000 ex!”… Det sundaste brukar vara att sköta sig själv och skita i andra, inte läsa kreti och pletis recensioner av ens bok men att ha en bra redaktör som fattar vad man vill med sin text.