Det dimper ner lite recensioner då och då för myren. Igår kom en från Eriks bokhylla. 5 av 5! Så himla kul när boken hittar fram till rätt läsare.
“Landsbygd, gore och ondska, vad mer kan man önska i en skräckroman? Att den successivt blir råare och får mer och mer makabra inslag gör detta en fantastisk bok!”
Erik Hallberg
I övrig jobbar jag vidare med olika skrivgrejer och lite konstgrejer, vilka jag snart får prata om! I alla fall konstgrejerna. Det ska bli kul! Skrivgrejerna har varit att skriva en novell och skicka in till en tävling, håller tummarna för att det kommer gå bra för den. Tycker själv att jag fick till en bra twist på slutet. Manuset jag jobbar på är ganska klart, ett helt okej råmanus. Det ska få ligga och gro ett tag nu. Ska bli kul att bygga ut det och klä det i mer djupgående händelser och detaljer. Det skrivprojektet jag jobbar på just nu, ca hundra timmar om dagen, får jag inte heller prata om än, men det går framåt i alla fall… om än långsamt. Bara för att jag är så noggrann. Men det kommer väl något gott ur det med, heh. Hoppas att jag ror det i hamn snart.
Men det bästa är ju: nu är det höst! Den vackraste årstiden. Snart ska vi iväg till fäboden och plocka svamp i Dalarnas djupaste skogar. Sitta framför öppna spisen, elda, torka höstfuktiga strumpor, gå på biblioteket i Mora och fika varm höstfika. Sen är det Halloween, jag är sugen på att börja pynta redan nu, men kanske (obs, kanske) borde vänta till i i början av oktober. Vi får väl se.
Och har jag förresten berättat att det har kommit fram, via pappas släktforskning, att jag är släkt med Dan Andersson? Det har jag säkert , men låt mig skryta om det lite mer. För det är så fantastiskt. Tänk vilken ära. Att få vara släkt med Sveriges bästa poet och författare, någon som skrivit så fantastiska och melankoliska noveller som Dan Anderson. Och var han inte väldigt stilig i mustasch? (se nedan) Nåväl, vi firar med en spökdikt, som har ett så bra, och dråpligt, slut.
Gengångare
Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,
håll öppen, håll öppen din dörr!
Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll
komma vi, komma vi som förr.
Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
och vilat våra gammalmansben –
vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,
för att värma oss i månens sken.
Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting
medan nordvinden härjar hård,
må vi bänka oss ned i en domarering
på din fridlysta kolaregård.
Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro
i de gravar som svälten har grävt,
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,
vårt hat har den aldrig kvävt.
Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
som skall spöka tiderna ut,
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
och vår jämmer är utan slut.
Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav
för att krämares domare bli –
de män som skuro vår plågas stav
äro döda och vandra som vi.
– Dan Andersson
