Det är lite konstigt att inte ha ett eget hem, på det sätt att inte ha sina grejer och kläder och möbler under samma tak som man bor, inte så att jag inte har någonstans att bo på. För det har jag ju, och är såklart väldigt tacksam över det. Men jag kommer aldrig tycka om och vill heller aldrig eftersträva att leva asketiskt. Återhållsamhet är inte min filosofi alls. Jag älskar alla mina saker jag samlat på mig under många år och resor och besök i antikbutiker. Det är nu jag kommer på alla böcker jag har som jag bara måste läsa det där stycket ur eller som jag måste läsa om helt. Man tänker inte på hur mycket av en själv hela ens hem är, jag känner mig rotlös och genomskinlig nu när allt jag äger, utom sju klänningar, lite underkläder, min necessär och några böcker, ligger magasinerade i ett lager någonstans i Stockholm. Det gör att jag saknar min förra lägenhet så fruktansvärt mycket, nu borde buskarna i trädgården stå i full blom och lukta så mycket att man kan känna det in när man sover med fönstret på glänt. Så fort jag får tillbaka alla mina saker ska jag bara vara hemma och umgås med dem i flera månader. Och sova med fönstret på gavel.
Som alltid så uppstår oväntade kedjereaktioner: i och med att jag sålde lägenheten, och att just dessa två budade högst och vann, så träffade jag just dom i och med kontraktskrivandet, och det visade sig att en av dom såg att min hand var trasig. Han i sin tur brukade också få inflammationer i senor, i och med sportande, och tipsade om sin egen häxblandning “en halv burk gurkmeja + lite olja, gör det till en smet och låt det sitta på senan som är inflammerad några timmar och sen är det bättre”. Jag avfärdade det som hokuspokus, eftersom jag bara litar på kemikalier och forskningsresultat, men hade ändå inget att förlora, så jag provade. Jag fick en väldigt neongul vänsterhand… som efter någon dag visade sig göra mycket mindre ont. Efter att ha gjort om häxblandningen med resterande gurkmeja så kändes handen så mycket bättre att jag kunde sluta ha stödskenan. Så tja, gurkmeja på onda senor är bra grejer, hellre ful och gul än öm.
Biggels har blivit, om möjligt, ännu gubbigare. Han blev diagnostiserad med artros idag, klassisk stel gubbkropp med ömma leder. Har byggt en liten trappa upp till hans soffa nu så han kan ta sig upp lättare då det blivit jobbigt för honom att hoppa. Har också gubbanpassat hans låda och sågat upp ett stort hål som han kan gå genom så han slipper klättra ner och upp ur den. Egentligen kanske jag bara borde baka in hela honom i gurkmeja och se om det blir bra? Han verkar i alla fall glad över handikappsanpassningen, men ändå gubbsur över att ha flyttat ifrån sin ungkarlslya. Tur att han inte vet om att han ska flytta igen om en månad, då skulle han nog bara gubba sönder och bli till en liten hög med damm. Tänker ändå att han nog blir glad över att få tillbaka sin favoritfåtölj och sin säng och sina grejer när vi flyttar in i nya lägenheten. Vi är likadana gubbdjur han och jag.
Jag jobbat på ett nytt manus, vi får se om jag någonsin skickar det till något förlag eller om jag bara låser in det i en låda och låter det tyna bort i hemlighet. Det kanske är vissa manus öde, vad vet jag. Förutom att sitta uppe om nätterna i min ensamhet och skriva på tveksamma och märkliga litterära projekt så ser jag så otroligt mycket fram emot sommaren, de sommardagar vi redan haft har gjort mig så glad. Det har känts som om den här våren har varit helt oändlig, den har lagt sig som en kall våt filt över allt annat, jag behöver verkligen värme och soldisiga dagar nu.
