Hösten är här, det gör mig lycklig. Luften är frisk men inte kall, naturen luktar så sött och så mycket, jag fick ett mörkrött äpple från en granne på vägen hem från jobbet för att han kom på mig stå och fota hans äppelträd från gatan, och detta gjorde honom uppenbarligen glad. Jag trivs verkligen här, det känns som en gammal del av en småstad, folk bor i små söta hus och deras trädgårdar svämmar över av blommor och frukter, det är mycket träd och lite människor här. Staden är så långt borta att den inte märks, men så pass nära att det går snabbt att åka till jobbet. Jag kan tänka ifred här, det är skönt att bo större än jag gjort förut, det känns som ett slott efter att ha bott i en etta i två månader. Det händer saker med mitt manus, men mer än så kan jag inte säga, manusarbeten är en process s
om lever sitt eget liv.
Jag har äntligen börjat måla igen efter att ha lokaliserat mina akvareller i allt flyttkaos, det är skönt när det blir fint, drygt när det blir fult. Men det är en naturlag, det går inte att bara måla fint, det mesta blir helt okej, en del blir fult, vissa blir underbara. Jag målade en sån, en som jag själv är väldigt nöjd med och tycker är underbar. Det händer några gånger om året bara så man får passa på att njuta av vad man har gjort. Med hösten kommer en skaparglädje ändå, det känns skönt att dra sig undan in i sitt varma hem och gå helt upp i arbete under några timmar åt gången. Jag gjorde ett tretimmarspass av oljemålande i fredags, det enda jobbiga är att handen jag håller paletten i blir stel och öm, det är väl gammeln som tar en långsamt. Det här året har känts som ett typiskt mellanår, men kanske ska det kunna bli något av det ändå, jag känner mig alltid hoppfull i mellantinget nu när sommaren dör och hösten ännu inte helt har fötts. Kanske kommer något viktigt hända i slutet av året, eller kanske inte, det behövs väl mellanår också, som transportsträckor mellan det som betyder något och som skall minnas. En tid att jobba hårt under för att kunna så frön till frukt som sen ska kunna avnjutas.
Jag har börjat intressera mig för blommor, det är helt nytt, jag har aldrig tyckt något särskilt om blommor. Nu vill jag måla av dem, alla de små venerna i kronbladen, de sköra kanterna och transparensen som låter ljuset skina igenom den lilla kronan. De är så vackra, ändå förmår jag mig inte plocka dom och ta med dem in, känns som om de inte är till för bara mig, jag vill låta dem vissna och bli till höst ifred. Jag kan lika gärna gå förbi dem och beundra dem där de växer. I veckan ska jag besöka stadsbiblioteket lika ofta som jag gjort under sommaren, jag har återupptäckt det fina med att låna massor av böcker och sluka dem på några dagar, och hur bra mår inte själen av att bara befinna sig i ett vackert och stort bibliotek? Sen är det torsdag, jag ser fram emot att få gå på bio och se och lyssna på nya Nick Cave-filmen. Hösten är som vanligt barytonernas årstid.
